En stark självkänsla gjorde att Nassim al Fakir älskade skolan trots sin dyslexi. Han accepterade sina svagheter och fokuserade på sina styrkor. Det har hjälpt honom att behålla sin entusiasm för språket och att fortsätta utmana sig varje dag på jobbet.
Nassim Al Fakirs mamma förstod tidigt att det inte var hans inlärning det var fel på utan att det var något med läsningen och skrivandet. Hans pappa hade visat liknade svårigheter när hon hjälpte honom att lära sig svenska.
– Mamma kämpade för att mina lärare i lågstadiet skulle förstå vilket stöd jag behövde. Först trodde de att jag skulle gå i en klass för elever med svenska som andraspråk men jag är ju född och uppvuxen i Sverige med svensk mamma, så det var ju helt fel, berättar Nassim Al Fakir, musiker och programledare.
Stöd från mamma
Hans mamma fortsatte att kämpa för honom och i mellanstadiet blev det bättre. Han började i musikklass och där fick han bättre självkänsla samtidigt som han fick extra hjälp och stöd med läsningen genom privatlektioner. Han hittade ett eget sätt att minnas orden.
– Jag ljudar mycket, försöker hitta en melodi och kanske ett rim. På så sätt skapar jag en annan minnesbild av ordet än de vanliga ordbilder som de flesta har i minnet, säger Nassim Al Fakir.
Skolan var inte mycket till stöd
Skolan erbjöd inte något specialstöd utan Nassim Al Fakir fick acceptera sina svagheter och fokusera på sina styrkor. Han lärde sig skratta åt att det blev fel ibland under högläsningen. Det var viktigt för honom att inte vara ett offer. Trots att han accepterade sin dyslexi var det inte många lärare som förstod hans behov.
– Det var en lärare som inte totalt klottrade ner mina skriftliga inlämningar. Hon fokuserade på vad jag menade istället för mina stavfel, för henne kunde jag verkligen visa vad kunde utan att det försvann bland stavfelen, säger han.
Glädjen kring språk finns kvar
Som programledare och musiker arbetar Nassim Al Fakir mycket med text och manus. Han har aldrig slutat fascineras eller glädjas kring språk och han försöker att sprida vidare läsglädjen till alla barn. Men ibland blir det för mycket även för honom och han får höra att han låter sur i sms och mail.
– Jag vill svara med långa meningar men det tar för mycket energi att tänka på varje ord. Så, jag svarar kanske bara ”ok”. Nu har jag dock lärt mig lägga till emojis i smsen, då förstår folk bättre, säger han och skrattar.
